Countdown: 42 dagar kvar

Det är inte ofta jag får uppleva en hel dag av bara rent lugn. Att vakna till ett städat hem, glida runt i myskläder, leka att det snöar ute och bädda ner mig i sängen hela dagen. Underbart! MEN långt bak i det närmaste bakhuvudet ligger tanken på plugget och gnager. Jag måste tydligen ägna resten av dagen åt detta jobbigt återkommande fenomen och trösta mig med det faktum att jag är färdig med allt vad detta fenomen innebär om cirka 1,5 månader, 42 dagar för att vara exakt.
 
Det känns inte ens.. Jag känner ingenting i kroppen, jag förstår inte ens mina egna tankar. "FÖRSTÅR DU ATT DU SNART ÄR FÄRDIG?"- vill jag skrika till mig själv, men det är ingen mening med att försöka, jag förstår det ändå inte. Jag kommer nog vakna upp en månad efter examen och inse vad det är som hänt. Jag kommer bli sentimental och bryta ihop som jag så ofta gör när det skett en förändring. Jag kommer ha gått vidare likt en zombie vars enda uppgift är att överleva, ser mig inte för, glömmer bort vissa i min omgivning och lägger allt fokus på vad det nu än är som fångat min uppmärksamhet. Det kommer finnas tusentals grejer på att-göra-listan men jag kommer inte kunna bocka av en enda uppgift. Jag avslutar aldrig det jag påbörjar. Det som en gång blivit avslutat är egentligen bara resultatet av en motkraft. Trots detta får jag alltid som jag vill, hela min tankekraft leder allt till att bli som jag önskar att det ska vara utan att behöva lyfta ett finger vissa gånger. Jag vill inte ha det så, jag vill komma ur detta mönster som jag gjort till min livsstil. Det är så här jag formats till att bli, just nu är det den jag är. Och det kommer att ta väldigt mycket energi innan jag kan hitta kraften att ändra mig.