Om att vara fast,

Jag är stressad, ångestfylld, frustrerad, arg och ledsen. Magen kniper, hjärnan svävar åt tre håll samtidigt, själen gråter, andetagen blir snabbare. Vad fan ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Jag vill sätta mig ner och skriva en lista på allt jag måste göra, men har ingen ork eller lust. Det finns heller ingen annan som kan hjälpa mig än jag själv. Jag känner mig inte redo för att jobba imorgon. Jag känner för att ligga under täcket resten av veckan. Men ändå tar jag mig upp, gör det jag måste. Vad säger det om mig? Jo, att jag kan om jag tvingar mig själv. Det finns så många oklarheter som måste redas ut. Men jag orkar inte försvara mig själv, orkar inte konfrontera andra och orkar inte heller ta itu med praktiska saker som att t.ex. hyra ut lägenhet. Jag orkar ingenting. Men jag vill ändå inte sluta drömma. Jag drömmer mig bort så ofta till ett liv där jag lever som jag vill, gör vad jag mår bra av och träffar de jag trivs med. För att komma dit måste jag göra alla dessa jobbiga moment. Det dödar mig. Jag måste ta tag i det, men jag klarar inte av det ensam.