Positiva jag

Solen skiner, det är inte längre iskallt, jag är ledig från jobbet,  jag skulle med stor säkerhet kunna säga att jag är lycklig. Vaknade med tuppen, skrattade åt pojkvännens morgondans, gick och handlade nybakat bröd och ingredienser till bakning. Idag blir det kanelbullar, tänkta köra stort och baka receptet x 4. Igår blev det kladdkaka, och en nöjd nyfunnen vän. Jag är så glad över att jag fortfarande i vuxen ålder skaffar mig nya vänner, det känns så uppfriskande med nya tankar och erfarenheter att ta del av. Mitt sociala jag har väckts till liv igen. Sedan jag kom hem har jag hunnit umgås med både familj, vänner och pojkvän i en perfekt balans, något som jag alltid eftersträvat. Detta är nog lyxen av att inte längre plugga och jobba samtidigt. Jag har tid över, TID är så dyrbart. Tack gud för att du gett mig tiden. Och tack mig själv för att jag lärt mig att prioritera det viktiga i livet. Jag är oerhört nöjd och tacksam. Och jag ser fram emot dagen, ser fram emot framtiden. Allt känns underbart. Hoppas att lyckan fortsätter ett tag till, jag behöver verkligen den här energiboosten.

Att rannsaka mig själv. Dag 1.

Att rannsaka sig själv. Att vara ärlig mot sig själv. Hur svårt det var visste jag inte förrän det var dags för mig att vara det. All min besvikelse, all min oförmåga att lita på andra, alla mina krav på bekräftelse som jag aldrig någonsin nöjt mig med berodde enbart på fel hos mig själv. Jag gjorde det inte för bekräftelse, jag trodde att jag gjorde det för bekräftelse. Jag gjorde det av en helt annan anledning. En djupare, mycket mörkare anledning. Det är utmattande att ens tänka på det. För det första har jag aldrig bearbetat något i hela mitt liv, jag har haft allt inom mig, allt som hände mig när jag var liten, allt jag gjort i mina år, allt, ligger staplade där inne, det är dags att jag tar itu med det. Det vet jag. Han var den första människan att kunna påverka mig till att faktiskt börja kämpa för mig själv. Jag var på god väg, och jag är fortfarande på väg. Jag stötte på ett hinder på vägen, som jag inte sa nej till. I arbetet för att stärka mig själv byggde jag upp en skyddande mur som jag långsamt skulle plocka ner sten för sten ju starkare jag blev i mig själv, det var det som var planen. Men jag lät muren som omgav mig falla, jag tänkte på riktigt i ögonblicket det hände att “det är såhär jag är, det går inte att ändra på det”. Men jag var på god väg, jag visste att den här vägen jag håller på att ta kommer att leda mig tillbaka på ruta ett, tillbaka till det mörker jag absolut inte vill befinna mig i. Det är nog såhär jag är, i mitt osäkra icke-bearbetade jag. Men alla gånger jag faktiskt ryckt mig ur den onda cirkeln då? De räknas väl, det är också en del av den jag är. Jag är inte den jag är i mörkret, det är inte jag. Eller jag vill åtminstone inte att det ska vara jag.
 
Jag vet att varje människa bär ansvar för sitt eget handlande. Det finns inte en enda situation, en enda omständighet eller människa som kan stå till svars för det JAG har gjort, MINA handlingar säger vem JAG är. Och jag erkänner, även de mörkaste handlingar jag gjort är JAG oavsett om jag vill det eller inte. Och det är det som har varit det största problemet. Det krävs ett erkännande inom mig själv, det krävs att jag erkänner att även de hemskaste handlingar jag utfört säger vem jag är som människa. Inte förrän då, i erkännandet kan jag ta mig ur det och faktiskt ändra det, be om ursäkt för det, be om förlåtelse för det jag gjort. Jag erkänner att jag inte kunnat stå för det jag gjort, någonsin. Jag erkänner att jag varit vilse, att jag fortfarande är vilse, men att jag befinner mig i ett annat stadie nu, ett stadie där jag faktiskt ÄNTLIGEN är medveten om det. Att jag under en väldigt lång period i mitt liv sugit all god energi ur goda människor. Jag har behövt den, den har gjort mig starkare. För att jag själv saknar det. Detta är nog den hårdaste sanningen jag berättat för mig själv. Den enda jag skadat i allt det här är i slutändan mig själv. Detta måste få ett slut. Även jag förtjänar att vara lycklig. Men jag förtjänar ingen förrän jag kan äga mina egna handlingar. Förrän jag är ärlig mot mig själv. Ärlighet, ärlighet, ärlighet. Det är det enda jag sökt i hela mitt liv. Och ärlighet kan jag inte få förrän jag börjar med mig själv. Jag älskar inte mig själv. Inte idag. Jag älskar honom, det gör jag. För han har allt det jag söker hos mig själv. Han har allt det jag önskar att jag själv hade, det jag önskar att jag själv var. Stabil, ärlig, lojal, varm, öppen, fylld av självrespekt och självmedvetenhet. Listan kan göras lång. Och just nu förtjänar han inte mig. För jag är inte ens hälften så bra som honom.