Det ekar i själen

Idag fliker jag in med ett tråkigt inlägg, så här 1 månad in på semestern känner jag mig fruktansvärt redo att åka hem. Har 1 månad kvar som jag fruktar. Hur ska jag hålla humöret uppe så länge? Det känns som att jag är ensammast i världen här borta omringad av människor till höger och vänster men ingen som jag kan prata med. Ingen som jag kan öppna mig för. Det känns tomt och kämpar ibland för att hålla tillbaka tårarna. Har ännu bara gråtit en gång och det var idag på toaletten. Kände mig patetisk när jag stod där framför spegeln och tyckte synd om mina ledsna ögon. Blir ledsen av att jag fortfarande inte lärt mig att stå på mig. Att andra kan trampa sönder mitt självförtroende, mitt hjärta och till slut min själ. Hur ska jag kunna växa som socialarbetare? Hur ska jag stå upp för andra om jag inte kan stå upp för mig själv med värdighet? 
 
Jag saknar dessutom min familj, skulle kunna gråta när jag ser alla söta videor och bilder på mina syskon. Jag vill också vara med i allt de gör. Jag vill också uppleva alla steg i mina små bröders liv, de växer så fort och rätt som det är har de glömt vem man är. Jag vill aldrig att det ska hända. Jag är storasyster! En gång i tiden var det, det första jag sa när någon bad mig att beskriva mig själv. Jag är storasyster, och jag var stolt! Idag ser det annorlunda ut, jag har besökt min yngsta lillebror tre gånger under hans 5 månader på jorden. Jag har inte velat gå hem, jag har inte velat möta ångesten jag känner när jag inte lever upp till familjens förväntningar. Jag skäms fortfarande över sådant jag sagt och gjort. Jag känner stor skuld. Och den kan jag inte hantera. Men nu känner jag för mycket saknad. Jag vill tillbaka till där jag känner mig hel. Med mina syskon! Jag längtar så att det gör ont i hjärtat till att få komma hem. Det ekar i själen!