Ensam i sorgen

Ni vet känslan när man gråter och gråter och inte kan få stopp på sig själv. När det är omöjligt att trösta sig själv och man bara önskar att det fanns någon i världen som kunde trösta en. När man önskar att man vore ett barn igen så att man kunde ligga i pappas knä igen och bara gråta tills man somnar. Ibland kan jag sakna det så fruktansvärt mycket, så mycket att det gör ont. Nu i vuxen ålder förstår jag att jag växte upp för snabbt. Sist jag grät i pappas knä var jag 11! Efter det har jag haft som primära uppgift att inte visa mig sårbar, speciellt inte framför mina syskon. Sedan dess lärde jag mig att trösta mig själv. Gud vad jag kan bli avis på de som fortfarande i vuxen ålder kan ringa sin mamma och bara gråta och känna att allt är bättre efteråt. Jag har inte det privilegiet och kan inte minnas att jag någonsin haft det. Jag minns att det mysigaste jag visste när jag var liten var det omhändertagandet jag fick av pappa när jag var sjuk. Han tog verkligen hand om mig, lät mig sova i hans säng, och ibland bäddade han t.o.m ut madrass i vardagsrummet som jag, pappa och något annat sjukt syskon sov på. Det var en underbar känsla att få känna den omsorgen! Idag känner jag att jag behöver den igen. Det är hemskt hur ensam man kan känna sig. Vilket får mig att tänka på alla ensamma barn här i världen. Hur ensamma är inte dem? Har de lärt sig att trösta sig själv? 

A multitasker's mind

Jag sitter helt insnöad framför Pinterest, samtidigt som jag funderar på hur jag ska skriva mitt cv, googlar i nästa ögonblick efter lediga jobb under tiden som jag tänker på att jag faktiskt ska resa bort i två månader. Mitt i allt detta återgår jag till Pinterest medan jag smuttar på min hemmagjorda kopp varm choklad och låter mig själv drömma mig bort, tänker på alla tusentals grejer jag vill ändra i lägenheten, men tankarna om att jag ska åka iväg i hela två månader kommer tillbaka och jag avbryter abrupt mina fantasier. Jag är mångsysslare utan dess like, och just i detta ögonblick påminns jag om att jag måste ringa till min mormor och morfar. Jag gör det efter inlägget är färdigskrivet tänker jag. Jag beundrar den fina tekoppen jag fick i julklapp och inser hur snabbt tiden gått. Det är snart en månad sedan julafton. Och just det, glömde jag nämna att jag även hunnit ta examen? I fredags! Det känns bra, men i ögonblicket kändes det konstigt, tomt, en känsla som jag inte var beredd på. Idag sitter jag här fyra dagar efter examen och låter ledigheten ta över. Jag är inte helt ledig, jag tillåter mig inte att koppla av. Det är nog det jag behöver, men jag är så rädd för det. Så rädd över att inte ha något att göra på två månader. Jag har spenderat ett HELT år med att vara konstant upptagen. Ett helt år av stress, plugg, jobb och ännu mer stress. Jag är inte riktigt redo att sluta. Jag är inte riktigt redo att släppa taget om ALLT i hela två månader. Somliga förstår mig, andra tycker jag är fullkomligt dum. Jag känner inte för att sätta vardagen på stand-by, mitt kontrollbehov klarar inte det. Men resan är bokad, och jag kommer säkert ångra mig för livet om jag inte åker.