Ensam i sorgen

Ni vet känslan när man gråter och gråter och inte kan få stopp på sig själv. När det är omöjligt att trösta sig själv och man bara önskar att det fanns någon i världen som kunde trösta en. När man önskar att man vore ett barn igen så att man kunde ligga i pappas knä igen och bara gråta tills man somnar. Ibland kan jag sakna det så fruktansvärt mycket, så mycket att det gör ont. Nu i vuxen ålder förstår jag att jag växte upp för snabbt. Sist jag grät i pappas knä var jag 11! Efter det har jag haft som primära uppgift att inte visa mig sårbar, speciellt inte framför mina syskon. Sedan dess lärde jag mig att trösta mig själv. Gud vad jag kan bli avis på de som fortfarande i vuxen ålder kan ringa sin mamma och bara gråta och känna att allt är bättre efteråt. Jag har inte det privilegiet och kan inte minnas att jag någonsin haft det. Jag minns att det mysigaste jag visste när jag var liten var det omhändertagandet jag fick av pappa när jag var sjuk. Han tog verkligen hand om mig, lät mig sova i hans säng, och ibland bäddade han t.o.m ut madrass i vardagsrummet som jag, pappa och något annat sjukt syskon sov på. Det var en underbar känsla att få känna den omsorgen! Idag känner jag att jag behöver den igen. Det är hemskt hur ensam man kan känna sig. Vilket får mig att tänka på alla ensamma barn här i världen. Hur ensamma är inte dem? Har de lärt sig att trösta sig själv?