Att få det man önskar

Om 15 dagar påbörjar jag resan hem till kalla Sverige igen. För mig är dock inte Sverige en representant av det kalla, utan snarare av det välkomnande och trygga. Där finns alla jag älskar. Jag njuter självklart av att sola, bada, äta alldeles för mycket av de onda kalorierna, vila, läsa, skriva och filosofera. Misstro mig inte. Men dessa känslor av hemlängtan måste komma ut på ett eller annat sätt och då får det bli genom det skriftliga för det är det jag är bäst på. Jag längtar efter att få vakna i min egen säng, bredvid mannen min. Jag längtar efter att åka hem till min familj. Jag längtar efter att slänga mig på mina systrar och efter att vara en störig storasyster igen. Jag längtar inte bara efter värmen som kärleken skänker mig utan det jag suktar mest efter är struktur, rutin och balans. Jag längtar efter att få börja bygga upp min framtid. Någonting säger mig att jag är i precis rätt läge i livet för att göra det nu. Jag längtar efter att börja på ett nytt jobb, få lära mig nya saker, utsättas för nya utmaningar, bli smartare. Jag längtar efter att ha en stabil inkomst, spara pengar, planera inför framtida investeringar. Just nu längtar jag t.o.m efter att ha barn, även om det inte är särskilt passande just nu. Jag längtar så mycket till allt att jag börjat tro att jag redan har det. Och jag har bestämt mig för att det är helt rätt inställning. "Fake it, 'til you make it" är mitt nya motto. Jag har ett nytt spännande jobb som väntar på mig, jag har pengar till att skaffa mig det jag önskar. Jag har en säker framtid framför mig för mina tre framtida barn. - Yasmines mantraHoppas inte någon läser detta, låter som att jag lider av vanföreställningar. 

VEM ÄR JAG?

Ligger nerbäddad i en säng i Chile, mobilbloggar, batteriet är på 22% och klockan har precis slagit 01. Ska inte ljuga och säga att jag inte kan sova, för hade jag lagt ifrån mig mobilen så hade jag somnat på ett kick (efter kissa på toan och dricka ett glas vatten). Jag ligget här mitt i natten och funderar, tanken har slagit mig några gånger idag, jag undrar vem jag är. "Vem är jag? Vem f*cking är jag?" Alla jag träffar, alla jag känner, alla jag läser om, vet vem de är, eller åtminstone ger sken av att veta vem de är. Men jag ligger konfunderad och undrar varför jag inte är lika säker. Är det något fel på mig? Nej, det är det väl inte? Jag tänkte ge mig själv ett försök att faktiskt formulera vem jag är, utan att definieras utifrån någon annan eller något annat. Så då börjar vi.. Jag, Yasmine, är en omtänksam människa, jag är glad, försöker alltid vara positiv och bryr mig väldigt mycket om andras känslor och välbehag. Jag klarar inte av när folk känner sig obekväma och därför gör jag allt i min makt för att lätta på stämningen. Du får aldrig en dålig stund med mig, om du inte själv vill ha det, hehe. Jag klarar inte av envisa människor, jag ger dem två chanser sen är det nock, "skit i att bli glad då!". Jag är alldeles för lättövertalad, och återigen låter jag andra vinna för att de ska få känna sig bra. Jag tåler inte att stå i centrum, och känner jag att jag får mer uppmärksamhet än de jag är med så gör jag allt för att låta uppmärksamheten gå åt deras håll. Jag vill aldrig vara bättre än någon annan, även om jag vet att jag vid vissa tillfällen kan mer än någon annan. Jag har alltid strävat efter att lyfta andra, att vara en medlare, a peace keeper. Det är sådan jag är och för mig låter det tragiskt, jag vill sluta leva för andra och leva för mig själv, men jag vet inte hur man gör det på ett ödmjukt sätt. Jag vet att jag är en god människa, jag menar alltid bara väl men när det kommer till att försvara min plats på denna jord, att stå på mig så misslyckas jag. Antingen kan jag inte tala för mig själv eller så går jag till den gränsen att jag råkar såra någon annan för att rädda mig själv. Det är inte kul att veta detta om en själv, det är inte skönt att känna sig värdelös. Jag vet vad jag är värd, men lever helt enkelt inte upp till det. Jag hade så gärna velat vara en "trap queen" (googla det!).
 
Nu får det vara nog, god natt! 
 

Energier

En sak jag tycker är fantastiskt är hur energier påverkar ens relation till andra. Är jag glad, tycker om mig själv och tror på mig själv så lockar jag ofta till mig människor som vill ha den här energin. Vissa tar min energi men de flesta ökar min energi bara av att själva vara fyllda av god energi. Det är som att man sänder ut "bra vibrationer". Dessvärre fungerar det likadant med negativ energi, men oftast försvinner de med god energi och istället dras ännu mer negativ energi till en. Det blir istället en ond cirkel. Och den enda som kan bryta dig loss från den är du själv. Du själv måste börja tänka i positiva banor, du måste på något vis lura dig till att vara glad för att inte riskera att fastna i ett negativt mönster. Många gånger kan en annan människa vara ett redskap till att bryta dig loss, men den är bara en hjälp, den kan inte göra dig lycklig. Det är din egen uppgift att göra dig själv lycklig, för det är bara du som vet vad du behöver för att bli lycklig. Ingen annan har ansvar över dig. Detta försöker jag påminna mig själv om. Jag har en tendens att vilja söka efter andras kärlek och ständiga uppmärksamhet när jag är ledsen och har lågt självförtroende, jag märker dock att när jag gör detta så är plötsligt vännen som jag pratade med också ledsen. Det är som att jag tyngt ner hen med all min negativitet, detta upptäcker jag tyvärr inte förrän jag själv börjat må bättre och reagerar starkare mot negativ energi. Jag vill hädanefter bli mer medveten om vad jag gör och inte bara agera på känslor för jag vet att det även krävs en tanke bakom handlingen för att den ska vara rättvis och logisk. Jag ska sluta kräva så mycket energi och uppmärksamhet från andra och istället lita på att jag själv kan ge mig det som jag tror att andra kan. Jag tror att relationen till mina vänner hade blivit bättre då.