En berättelse om ångest,

Hon letar efter ord att förklara vad som försiggår i hennes översvämmade tankar, bristen på förståelse för vad hon själv går igenom leder till att hon tiger. Hon håller inne alla ord, alla förklaringar och alla tecken som kan lugna den som förbryllat försöker förstå vad hon går igenom. Hon drar sig själv i håret av frustration, trycker in naglarna i hårbotten. Hon vill dra av sig håret, hon vill inte ha det kvar. Något måste av, något måste försvinna. Varför hon känner det hon gör, varför hon gör som hon gör, det kan hon inte förklara. Känslan av otillräcklighet växer sig fram, känslan av att hon inte duger, av att hon i egen hög person inte är tillräcklig. Något fattas i henne, något stort och obeskrivligt. Det enda som kommer ut är tårar, tårar som forsar som en flod fylld av vilda strömmar. Strömmar som inte går att stå emot. Hon förstår fortfarande inte varför hon känner som hon gör, nu håller hon andan, inte med mening utan på grund av det hårda trycket mot bröstet. Det känns som att någon trycker upp henne mot dörren hon sitter lutad mot, hon kan inte röra sig, inte andas. Hon håller sina armar kors över bröstet, som ett skydd mot den onda förtryckande känslan, men det hjälper inte. Hon spänner sina händer till knytnävar och får till slut till ett slag mot väggen. Vad skönt det kändes, tänker hon och får i samband med detta ut ett skrik. Ett skrik som ropar efter förståelse, det skriker efter en förklaring till den demon som förstör  hennes huvud och som helt plötsligt tagit över hennes kropp. Ingen förstår, inte ens hon själv. Hon gråter, skriker och kippar efter luft. Hjärtat slår trippla slag, det går inte att kontrollera. Hon känner att hjärtat ska slitas itu tillsammans med hennes stämband som inte längre orkar låta. Hon skriker efter att någon ska stanna, skaka liv i henne och säga att allt kommer ordna sig. Hon hatar sig själv för att hon inte kan försöka mer. Hon  förstår att hon måste ge en förklaring, att hon måste be om hjälp. Be med ord. Ord som är omöjliga att uttrycka. Ord som är förtryckta långt nere i själens innersta djup. Ord som ingen annan är menad att få höra, för hon behöver inte hjälp. Tror hon. Till slut får hon ut ett ord som leder till två och som leder till tre. Jag behöver kram, säger hon. Stanna, jag behöver en kram. Gå inte, jag behöver dig. Jag kan förklara allt, men snälla gå inte. Gå inte så fort jag visar den här sidan av mig själv. Mitt mörker behöver ditt ljus, och sedan lovar jag att se till att hålla det tänt själv. Jag behöver dig nu, bara för en sista gång. Hon faller ihop i hans armar. Hon kan fortfarande inte andas. Det är inte längre ilska och frustration hon känner. I kärleken känner hon en stor sorg svämma över henne. Tårarna rinner tyst ner, kroppen skakar. Hjärtat saktar ner sitt tempo och hon kan äntligen andas. Hon andas och andas.

 

Så jävla less

Är så fucking less på mig själv, less på andra människor, less på jobbet, less på allt. All semesterglädje och energi är som bortblåst. Sitter och undrar hur mycket skit som är normalt att ta? Jag tycker nämligen att mina känslor är berättigade. Har inte klagat ett ljud på tre veckor nu, men nu är jag bara så jävla trött på att man faktiskt ska ACCEPTERA att man blir behandlad som skit på jobbet. Och jag som gärna tar ansvar för mina klienter och det uppdrag jag har håller på att slita av mig håret av frustration. Jag ser bara att det blir en ond spiral av det hela, när det väl lugnat ner sig så har jag plötsligt hela den gigantiska högen att ta mig igenom. Och hur förklarar man för känsliga klienter att man inte försummat dem med mening.  Jag förstår hela grejen med att det är såhär det är inom socialtjänsten men gör det saken ok för det? Ska jag som socialarbetare behöva få ont i magen, och ligga sömnlös på nätterna TROTS att jag gör allt i min makt för att inte prata om jobbet, tänka på jobbet eller bry migen om jobbet på min fritid? När jag på riktigt bara tänker "äsch, det är bara ett jobb" men att min kropp tydligen INTE tycker likadant då den inte låter mig sova om nätterna. Tro mig, på helgerna är jobbet så gott som bortglömt, vissa helger känns det som att jag varit borta i en hel vecka. Så LITE tänker på jobbet. Får jag höra minsta lilla kommentar om att jag måste lära mig att släppa jobbet så kommer jag få spel. När jag mot förmodan yttrar mig aningen negativt om att jag inte har någom som helst ork att gå till jobbet och jag får till svars att "så är det för alla" så får jag ännu mer spel. NEJ, SÅ ÄR DET INTE FÖR ALLA. SÅ ÄR DET INTE ENS FÖR MIF SJÄLV HELLER MESTADELS AV TIDEN. JAG ÄR EN POSITIV MÄNNISKA SOM ALLTID HITTAR ETT SÄTT ATT UPPSKATTA TILLVARON. Men just nu, hittar jag det inte. För jag får ingen respons någonstans. Inte ens inom mig själv får jag respons, för mitt självförsvar säger till mig att det är såhär det är att vara socialsekreterare. Jag är inte ensam om att känna såhär. Och tydligen ska jag bara försökan stänga av dessa tankar, tänka positivt, känna att saker kommer att lösa sig så kommer magknipen att försvinna sakta men  säkert. Klagar jag mycket? Eller har alla andra nog med sina problem? Ska man inte ge respons på andras negativitet som jag alltid gör? Ska jag bli som alla andra? Fyfan vad jag längtar till helgen, jag lever för helgen. Förut kunde jag även leva för kvällarna efter jobb, men de senaste veckorna har dessa kvällar knappt varit min lediga tid. Jag är så less.