En berättelse om ångest,

Hon letar efter ord att förklara vad som försiggår i hennes översvämmade tankar, bristen på förståelse för vad hon själv går igenom leder till att hon tiger. Hon håller inne alla ord, alla förklaringar och alla tecken som kan lugna den som förbryllat försöker förstå vad hon går igenom. Hon drar sig själv i håret av frustration, trycker in naglarna i hårbotten. Hon vill dra av sig håret, hon vill inte ha det kvar. Något måste av, något måste försvinna. Varför hon känner det hon gör, varför hon gör som hon gör, det kan hon inte förklara. Känslan av otillräcklighet växer sig fram, känslan av att hon inte duger, av att hon i egen hög person inte är tillräcklig. Något fattas i henne, något stort och obeskrivligt. Det enda som kommer ut är tårar, tårar som forsar som en flod fylld av vilda strömmar. Strömmar som inte går att stå emot. Hon förstår fortfarande inte varför hon känner som hon gör, nu håller hon andan, inte med mening utan på grund av det hårda trycket mot bröstet. Det känns som att någon trycker upp henne mot dörren hon sitter lutad mot, hon kan inte röra sig, inte andas. Hon håller sina armar kors över bröstet, som ett skydd mot den onda förtryckande känslan, men det hjälper inte. Hon spänner sina händer till knytnävar och får till slut till ett slag mot väggen. Vad skönt det kändes, tänker hon och får i samband med detta ut ett skrik. Ett skrik som ropar efter förståelse, det skriker efter en förklaring till den demon som förstör  hennes huvud och som helt plötsligt tagit över hennes kropp. Ingen förstår, inte ens hon själv. Hon gråter, skriker och kippar efter luft. Hjärtat slår trippla slag, det går inte att kontrollera. Hon känner att hjärtat ska slitas itu tillsammans med hennes stämband som inte längre orkar låta. Hon skriker efter att någon ska stanna, skaka liv i henne och säga att allt kommer ordna sig. Hon hatar sig själv för att hon inte kan försöka mer. Hon  förstår att hon måste ge en förklaring, att hon måste be om hjälp. Be med ord. Ord som är omöjliga att uttrycka. Ord som är förtryckta långt nere i själens innersta djup. Ord som ingen annan är menad att få höra, för hon behöver inte hjälp. Tror hon. Till slut får hon ut ett ord som leder till två och som leder till tre. Jag behöver kram, säger hon. Stanna, jag behöver en kram. Gå inte, jag behöver dig. Jag kan förklara allt, men snälla gå inte. Gå inte så fort jag visar den här sidan av mig själv. Mitt mörker behöver ditt ljus, och sedan lovar jag att se till att hålla det tänt själv. Jag behöver dig nu, bara för en sista gång. Hon faller ihop i hans armar. Hon kan fortfarande inte andas. Det är inte längre ilska och frustration hon känner. I kärleken känner hon en stor sorg svämma över henne. Tårarna rinner tyst ner, kroppen skakar. Hjärtat saktar ner sitt tempo och hon kan äntligen andas. Hon andas och andas.