Så jävla less

Är så fucking less på mig själv, less på andra människor, less på jobbet, less på allt. All semesterglädje och energi är som bortblåst. Sitter och undrar hur mycket skit som är normalt att ta? Jag tycker nämligen att mina känslor är berättigade. Har inte klagat ett ljud på tre veckor nu, men nu är jag bara så jävla trött på att man faktiskt ska ACCEPTERA att man blir behandlad som skit på jobbet. Och jag som gärna tar ansvar för mina klienter och det uppdrag jag har håller på att slita av mig håret av frustration. Jag ser bara att det blir en ond spiral av det hela, när det väl lugnat ner sig så har jag plötsligt hela den gigantiska högen att ta mig igenom. Och hur förklarar man för känsliga klienter att man inte försummat dem med mening.  Jag förstår hela grejen med att det är såhär det är inom socialtjänsten men gör det saken ok för det? Ska jag som socialarbetare behöva få ont i magen, och ligga sömnlös på nätterna TROTS att jag gör allt i min makt för att inte prata om jobbet, tänka på jobbet eller bry migen om jobbet på min fritid? När jag på riktigt bara tänker "äsch, det är bara ett jobb" men att min kropp tydligen INTE tycker likadant då den inte låter mig sova om nätterna. Tro mig, på helgerna är jobbet så gott som bortglömt, vissa helger känns det som att jag varit borta i en hel vecka. Så LITE tänker på jobbet. Får jag höra minsta lilla kommentar om att jag måste lära mig att släppa jobbet så kommer jag få spel. När jag mot förmodan yttrar mig aningen negativt om att jag inte har någom som helst ork att gå till jobbet och jag får till svars att "så är det för alla" så får jag ännu mer spel. NEJ, SÅ ÄR DET INTE FÖR ALLA. SÅ ÄR DET INTE ENS FÖR MIF SJÄLV HELLER MESTADELS AV TIDEN. JAG ÄR EN POSITIV MÄNNISKA SOM ALLTID HITTAR ETT SÄTT ATT UPPSKATTA TILLVARON. Men just nu, hittar jag det inte. För jag får ingen respons någonstans. Inte ens inom mig själv får jag respons, för mitt självförsvar säger till mig att det är såhär det är att vara socialsekreterare. Jag är inte ensam om att känna såhär. Och tydligen ska jag bara försökan stänga av dessa tankar, tänka positivt, känna att saker kommer att lösa sig så kommer magknipen att försvinna sakta men  säkert. Klagar jag mycket? Eller har alla andra nog med sina problem? Ska man inte ge respons på andras negativitet som jag alltid gör? Ska jag bli som alla andra? Fyfan vad jag längtar till helgen, jag lever för helgen. Förut kunde jag även leva för kvällarna efter jobb, men de senaste veckorna har dessa kvällar knappt varit min lediga tid. Jag är så less.