Att vara halv,

Att bokstavligen vara halv, halv svensk, halv malay har gjort mig halv även i mitt inre. Som halv svensk i Sverige har det varit ganska lätt att mestadels kunna vara svensk på insidan. Jag har varit svensk i mina tankar, i mitt språk och i mina värderingar, på det vis som är svenskt för mig vill säga. Jag kan inte säga att jag alltid passat in i mallen som svensk och har nog aldrig betraktats som hel svensk, varken av mig själv eller andra. Att vara halv malay har fungerat som en förklaring de gånger min svenskhet ifrågasatts, vilket har lett till att jag försökt försvara min identitet med att tänka; "Kan jag inte vara svensk, så kan jag i alla fall fortfarande vara malay". Problemet är ju bara att jag aldrig kan komma ifrån min andra halva, jag är halv svensk och det ska jag få lov att vara.
 
Jag har vuxit upp i en religiös familj där vi enbart firat de malajiska traditionerna och utelämnat de svenska. På grund av detta har jag trots att jag vuxit upp i Sverige känt ett stort behov av att passa in i den malajiska bubblan. När jag var yngre kändes det tryggt att vara där inne. Men trots tryggheten kände jag mig annorlunda och ofullständig. Jag kände mig halv. I jakten på mitt sanna jag lyckades jag spräcka min egen bubbla ett flertal gånger. Efter att jag gång på gång pressade ut luften ur bubblan började jag glida mer ifrån tanken om att bli hel malay, som halv svensk uppvuxen i Sverige. Bubblan fick mig att glömma mig själv, den formade mig till att passa in på ett vis som jag inte kunde stå för när jag iakttog mig själv från andra sidan.
 
Idag inser jag med en gnutta sorg att jag inte längre kan vara en hel malay. För att må bra måste jag hålla mig med halva kroppen utanför. För det är jag. Jag är halv, det är en del av mig och det kan jag aldrig komma ifrån. Identitet hör ihop med ursprung men även med vilka influenser som jag själv inhämtat. Därför kan jag med stolthet säga att jag är så mycket mer än mitt ursprung. Jag är unik och är min egen kategori.