Oklarheter

Jag hade ett ganska tydligt syfte med det här inlägget, som jag nu glömt. Jag har den senaste tiden i alla fall haft funderingar på hur mycket man ska offra för andras skull och hur mycket man kan förvänta sig av andra. Samt hur svårt jag tycker det är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag vill snarare behandla folk på samma sätt som de behandlar mig. Så när andra inte hör av sig, och att det oftast bara är jag som hör av mig, så hamnar jag ofta i ett rätt dåligt beteende och skiter i att höra av mig till slut. Detta resulterar i att vi inte hörs på väldigt länge. Jag hade kunnat ändra detta, men min envishet försvårar för mig, jag vill på något vis att det ska vara rättvist, vilket är fullkomligt löjligt såklart. Detta gäller för både familj och vänner. 
 
På tal om familj, leder detta ämne in mig på ännu en tanke. Den största anledningen till att jag inte tar lika mycket kontakt med min familj är för att jag vet att de inte accepterar min livsstil. Jag har försökt att förklara och anpassa hur min livsstil ser ut för min omgivning för att mötas på mitten men har ändå bara mött motstånd och oförståelse. Ibland klandrar jag mig själv, jag undrar varför jag alltid haft en drivkraft som tar mig bortom det min pappa velat att jag ska bli och göra. Missförstå mig inte, jag är helhjärtat tacksam för allt han har gjort för mig, för alla uppoffringar han själv gjort för att jag skulle få de möjligheterna jag fått. Men ändå, kan jag inte acceptera alla hans önskningar. Jag undrar ofta varför jag inte bara kan ta den enkla vägen och göra som han och alla andra i släkten vill. Jag gjorde t.o.m det för 5 år sedan och se hur det gick. Jag kommer nog aldrig bli fullkomligt lycklig eller tillfredsställd med min situation för jag är rätt säker på att dessa två världar aldrig kommer att mötas. Då är frågan, hur mycket ska jag offra av det jag vill för att komma familjen närmare igen? Eller kommer det att räcka med att kompromissa? Jag tänker inte offra så pass mycket att det gör mig olycklig. Jag tänker inte ta den enkla vägen. Men den svåra vägen har tagit mig längre bort från familjen. Jag har t.o.m satt mig ner och pratat om detta med vissa i familjen, och bara bemötts av trångsynthet. Jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag skulle kunna testa igen och igen och helt enkelt inte ge upp, men frågan är hur dåligt jag kommer att fortsätta må då?