Underbara höst

Tänkte börja med att skriva ett positivt inlägg för en gångs skull. Vaknade med tuppen av att jag kände mig lycklig över att det var lördag. D var lagom chockad över att jag var på glatt humör, och framförallt så tidigt på morgonen. Jag tror att lyckan beror på att vi köpte två nya lampor igår efter jobbet. De lamporna gjorde något med vårt hem, det känns nu mysigare och mer hemtrevligt. Att en så liten sak kan avgöra så mycket. Jag har kommit på att jag gillar stadig förändring, inte drastiska, men stabila och genomtänkta förändringar. Det känns som att man är på väg framåt, och utveclas och gör framsteg. Mitt humör har hållit i sig hela dagen, har hunnit diska, städa, kolla på "Jane the virgin", käka frukost med Rebecka på vårt café, köpa presenter, shoppa en ursexig klänning, påhämta mina uppblåsta ballonger och allt detta innan kl. 13. Vilken fröjd det är att vara på bra humör. Jag har även kommit på mig själv med att njuta så mycket av att vandra runt bland alla höstlöv. Har också känt extra mycket kärlek för Malmö idag. Det är en så vacker stad, och jag är så priviligierad som bor där jag bor. Jag bor verkligen i en av de mysigaste delarna av Malmö, och det är underbart för själen att vandra runt i den krispiga höstluften bland alla vackra byggnader. Kärlek till alla idag! 
 
1

Splittrade tankar

Man kan bli arg för så mycket här i livet. Men vill innan jag fortsätter tjata, enbart göra klart för mig att jag oftast faktiskt är glad och tacksam över livet. Men vissa stunder i livet, faller jag in i ett mörkt träsk och ser livet med väldigt arga ögon. Som just nu till exempel. Jag blir arg över att jag borde vara nöjd och tacksam, samtidigt som jag har så mycket jag känner besvikelse över. Ingen är perfekt och det är väl inte ens föräldrar heller, men mycket av det som mina föräldrar gjorde när jag var liten har satt svidande sår inom mig. Jag har insett efter 10 års osäkerhet och pendlande nedstämdhet att jag har en hel del att bearbeta från min barndom. 
 
Jag blir så trött på hur jag blir när jag är arg. Jag är trött på hur jag i ena stunden vill ha bekräftelse från alla, och i andra stunden vill att alla ska vända sig om och lämna mig ifred. Jag är så trött på att jag både vill ha kakan och äta den samtidigt. Med andra ord, jag vill ha en nära relation med min pappa, men jag är så arg på att jag inte kan vara mig själv och att jag därmed inte kan vara nära honom. Jag är så rädd att det en dag kommer att vara för sent att vända allt, och funderar på vad jag är villig att offra för att inte vakna upp till den mardrömmen. Och mitt i allt det ifrågasätter jag vad jag vill i livet. Och i nästa sekund funderar jag på om det hade varit skönare att vara död. Fast nej, så drastisk är jag inte och jag hamnar mycket sällan i så mörka tankar. 
 
Det här med självkänsla sitter i sedan barnsben, den går förmodligen att bygga upp med övning och positivt tänkande. Ibland uppnår jag det, men faller pladask när jag hamnar i en svacka. Jag känner mig på riktigt skadad och vill verkligen reparera mig. Jag finner det ändå terapeutiskt att skriva, och har insett hur mycket jag bearbetar och kommer underfund med tack vare skrivandet. När jag korrekturläser det ger jag mig bekräftelse och det är tillräckligt. Här behöver jag inte någon annan.

Att inte få vara med den man älskar.

Jag har ett problem som gnager inom mig varenda vaken sekund, och detta problem har varit det som väckt frustrerande känslor inom mig sedan jag var tonåring. Jag kan ju börja med att förklara att jag till synes inte alls verkar påverkad av detta. Varken i mitt sätt att prata, bete mig eller hur jag klär mig. För andra ser jag ut att vara vilken annan ung kvinna som helst. Men det som förvånar många är att jag uppfostrats och vuxit upp i en mycket religiös familj, så till den grad att jag ska be varje dag, och avstå från sådant som anses syndigt, exempelvis alkoholkonsumtion, utmanande klädsel och sex. Utöver detta följer flertalet andra rutiner som bör följas för att jag inte ska anses vara en syndare. De tre största synderna att avstå som jag nämnde tidigare, är sådant som jag inte avstått ifrån de senaste 10 åren. Avseende bönen har jag sysslat med detta sporadiskt beroende på vilken fas som jag befunnit mig i just då, men det var länge sedan nu. Jag sysslar hellre med andra typer av meditation, som får mig i kontakt med det andliga och som får mig att finna lugnet inom mig. För mig är detta en ytterst privat sak, och något som jag sällan delar med mig av till andra, då jag finner att de andra ändå inte förstår mig. Jag vill gärna behålla min tro privat, och behöver inte människor som kommer med synpunkter och tillrättavisanden. Andras synpunkter om min privata tro får mig att tappa den andliga kontakten och den balans som jag byggt upp. Jag brottas väldigt ofta med att behålla balansen, jag kan inte säga varje dag, då jag sätter mig i sådana sammanhang allt mer sällan nu för tiden, men ofta. Ofta känner jag att jag inte får vara mig själv. Jag har också accepterat det faktum att jag aldrig kommer att få vara mig själv till fullo, men jobbar för att mina framtida barn ska kunna tro och leva så som dem vill.

Det som jag nu har nämnt är sådant som gör och har gjort mig frustrerad under största delen av mitt liv. Dessa regler och förväntningar som jag måste uppfylla enligt denna tro påverkar alla mina livsval i minsta detalj. Det viktigaste valet för mig är den som ska bli min livspartner, den som jag önskar att få dela mitt liv med, skaffa barn med och uppfostra mina barn med. Den som jag älskar lika mycket som jag älskar mig själv, min andra halva och själsfrände. Dessa regler i denna tro säger att jag inte får vara med honom, han som jag omsorgsfullt valt till att få en del av mitt hjärta, för att vi delar samma värderingar och samma syn på livet. Jag kan inte leva utan honom, jag vill inte leva utan honom och jag ska inte behöva leva utan honom. Han är min bästa vän, han vet allt om mig och den enda som vet mer än honom är jag själv. Han vet så mycket som han behöver veta om mina innersta tankar och känslor. Vi är ett oerhört bra team, och jag ser fram emot varje dag tillsammans med honom. Dessa regler och denna tro tillåter inte mig att vara med honom. Vi är syndare, vi är smutsiga och vi är opassande. Trots vår passion, djupa kärlek och förståelse för varandra så får vi inte vara tillsammans. Jag ses som en skam, och att leva som jag gör innebär konsekvenser. Jag är ledsen, oerhört ledsen över min situation.

Jag kommer att välja att leva mitt liv med min partner, för att kärleken oss emellan är djupare än vad någon annan kan förstå. Väljer jag ett liv utan honom, vet jag att jag aldrig kommer att kunna komma över den sorgen. Jag vore rent ut sagt dum om jag utsatte mig själv för detta.

Det finns nog många som inte förstår hur denna tro kan styra mig, en person som inte tror på den, så oerhört mycket att det påverkar hela mitt liv. Jag förstår att dem inte förstår. Det finns nog de som också inte kan förstå hur jag kan välja en man före min familj och allt annat som jag med största sannolikhet kommer att förlora. Och tro mig, jag förstår dem också. Inom mig pågår den här kampen varje dag. Jag väger vad som gör mest ont, vilket av valen som gör mig till en dålig person allra mest, vilka jag en dag kommer att vakna upp och sakna, och ångra att jag inte kämpade för att behålla. Men allt detta är tankar som jag aldrig kan få ett svar på, inte idag. Och låt det i så fall komma i framtiden, om det nu måste det.  Blod är tjockare än vatten, det får man höra väldigt ofta. Men blod kan också smutsa ner vattnet som man också behöver i sitt liv. Jag är den enda som kan göra mig själv lycklig, och står andra i vägen för min lycka, oavsett vilken roll de har i mitt liv, så måste jag tyvärr släppa taget. Det finns inte plats för de som enbart vill följa sin agenda i MITT liv.

Och nu talar jag om mig själv, och inte alla andra som också befinner sig i samma situation. Jag känner inte er, men kan såklart känna med er. Oavsett hur många vi är, så är vi alla ändå ensamma i hur vi känner. Det finns inga ord från någon annan som kan hjälpa oss igenom detta, förutom vår egen acceptans och drivkraft. Det viktigaste för de som inte förstår vad vi går igenom, är att försöka förstå. Förstår du inte, var tyst. Var stöttande genom att finnas där. Men yttra dig inte om sådant som du inte vet.