Splittrade tankar

Man kan bli arg för så mycket här i livet. Men vill innan jag fortsätter tjata, enbart göra klart för mig att jag oftast faktiskt är glad och tacksam över livet. Men vissa stunder i livet, faller jag in i ett mörkt träsk och ser livet med väldigt arga ögon. Som just nu till exempel. Jag blir arg över att jag borde vara nöjd och tacksam, samtidigt som jag har så mycket jag känner besvikelse över. Ingen är perfekt och det är väl inte ens föräldrar heller, men mycket av det som mina föräldrar gjorde när jag var liten har satt svidande sår inom mig. Jag har insett efter 10 års osäkerhet och pendlande nedstämdhet att jag har en hel del att bearbeta från min barndom. 
 
Jag blir så trött på hur jag blir när jag är arg. Jag är trött på hur jag i ena stunden vill ha bekräftelse från alla, och i andra stunden vill att alla ska vända sig om och lämna mig ifred. Jag är så trött på att jag både vill ha kakan och äta den samtidigt. Med andra ord, jag vill ha en nära relation med min pappa, men jag är så arg på att jag inte kan vara mig själv och att jag därmed inte kan vara nära honom. Jag är så rädd att det en dag kommer att vara för sent att vända allt, och funderar på vad jag är villig att offra för att inte vakna upp till den mardrömmen. Och mitt i allt det ifrågasätter jag vad jag vill i livet. Och i nästa sekund funderar jag på om det hade varit skönare att vara död. Fast nej, så drastisk är jag inte och jag hamnar mycket sällan i så mörka tankar. 
 
Det här med självkänsla sitter i sedan barnsben, den går förmodligen att bygga upp med övning och positivt tänkande. Ibland uppnår jag det, men faller pladask när jag hamnar i en svacka. Jag känner mig på riktigt skadad och vill verkligen reparera mig. Jag finner det ändå terapeutiskt att skriva, och har insett hur mycket jag bearbetar och kommer underfund med tack vare skrivandet. När jag korrekturläser det ger jag mig bekräftelse och det är tillräckligt. Här behöver jag inte någon annan.