Negativa tankar som jag aldrig visar på riktigt

Har ont i magen av all stress som orsakas av alla sociala kontakter och relationer. Stressen av alla krav som ställs på en utifrån den roll man har i relationen,kraven på att vara dotter, syster, distansvän, bästa vän, kollega, flickvän och medmänniska. Alla kräver något och har en förväntan på en. Jag är likadan, jag förväntar mig vissa saker från andra och självklart blir jag besviken när det inte blir som jag tänkt, men jag väljer hellre att släppa på kraven än att peka ut dem för den andra. För dessa krav ligger hos mig själv, så länge vi inte har en överenskommelse har jag egentligen inte rätt att kräva något från någon. Dock ska relationen vara ömsesidig, ringer jag flera gånger om året medan den andra aldrig tar det första steget så har jag rätt i att skita i att ringa om jag förväntar mig ett ömsesidigt ansvar. Jag är så trött på att vara i obalans med människor och vill helst bara vara med personer som jag rör mig smidigt med, vilket är ca. 2 pers på denna jord. Alla andra skapar en oerhörd stress inom mig. Jag funderar på om detta är en fas och som upptar mina tankar för att jag just nu mår psykiskt dåligt eller för att jag verkligen känner att alla andra människor orsakar skit i mitt liv oavsett hur jag mår. Jag vill bara gräva mig ner i en grop och sova där tills alla bara lämnar mig ifred. Så här negativ är jag i mina tankar, men det är aldrig något jag säger till någon annan