Veckans glädjeämnen

1. När mannen i mitt liv vaknar upp lördagmorgon och är supermysig, och berättar att han nyss drömt att vi fick en dotter med söta, tjocka kinder.
2. När man får sin bebislillebror att le.
3. När man tar de där extra fem minutrarna till att faktiskt skriva en att-göra-lista till dagen efter och nästa dag bara flyter på och blir så himla produktiv.
4. När bästa vännen taggar mig i den här bilden, och jag verkligen känner. Fan vad jag älskar dig med! 
 

Rastlöshet

Jag känner rastlöshet, inte bara i kroppen utan i själen. Jag tror, för jag har inte helt kommit fram till vad det kan bero på, att jag inte känner mig tillräckligt tillfredsställd. Det är något som saknas i mitt inre, om det är på spirituell nivå eller om det är förankrat till min livsstil i vardagen vet jag inte. Det kan vara en kombination av båda. Jag vet inte vad jag vill få ut av vardagen, jag vet inte vad jag vill få ut av livet överlag. Jag spenderar mycket av min lediga ensamtid åt att tänka och dagdrömma. Ibland önskar jag att jag hade fått tid att tänka och drömma ännu mer, och att jag hade tillräckligt med tid åt att leva ut mina drömmar och fantasier på något sätt. Samtidigt tänker jag att det är bra att jag har begränsad tid att drömma då jag är rädd att jag annars hade fastnat där och tappat verkligheten. Ibland är jag rädd för mitt eget psyke och för att jag har en tendens att snöa in mig i saker, jag är rädd för att inte kunna ta mig ur. På så vis är det bra att jobbet upptar mycket av min tid. Jag kan dock tycka att det är jobbigt att vara 100 % insnöad på jobbet, glömma resten av mitt liv, för att sedan komma ihåg livet på kvällen igen. Men för mig funkar det inte på något annat sätt. Det krävs 100 % fokus för att vara så effektiv det bara går. Detta gör mig trött. Och nu talar jag utifrån mig själv, jag är medveten om att halva Sverige känner likadant som jag. 

Att vara halv,

Att bokstavligen vara halv, halv svensk, halv malay har gjort mig halv även i mitt inre. Som halv svensk i Sverige har det varit ganska lätt att mestadels kunna vara svensk på insidan. Jag har varit svensk i mina tankar, i mitt språk och i mina värderingar, på det vis som är svenskt för mig vill säga. Jag kan inte säga att jag alltid passat in i mallen som svensk och har nog aldrig betraktats som hel svensk, varken av mig själv eller andra. Att vara halv malay har fungerat som en förklaring de gånger min svenskhet ifrågasatts, vilket har lett till att jag försökt försvara min identitet med att tänka; "Kan jag inte vara svensk, så kan jag i alla fall fortfarande vara malay". Problemet är ju bara att jag aldrig kan komma ifrån min andra halva, jag är halv svensk och det ska jag få lov att vara.
 
Jag har vuxit upp i en religiös familj där vi enbart firat de malajiska traditionerna och utelämnat de svenska. På grund av detta har jag trots att jag vuxit upp i Sverige känt ett stort behov av att passa in i den malajiska bubblan. När jag var yngre kändes det tryggt att vara där inne. Men trots tryggheten kände jag mig annorlunda och ofullständig. Jag kände mig halv. I jakten på mitt sanna jag lyckades jag spräcka min egen bubbla ett flertal gånger. Efter att jag gång på gång pressade ut luften ur bubblan började jag glida mer ifrån tanken om att bli hel malay, som halv svensk uppvuxen i Sverige. Bubblan fick mig att glömma mig själv, den formade mig till att passa in på ett vis som jag inte kunde stå för när jag iakttog mig själv från andra sidan.
 
Idag inser jag med en gnutta sorg att jag inte längre kan vara en hel malay. För att må bra måste jag hålla mig med halva kroppen utanför. För det är jag. Jag är halv, det är en del av mig och det kan jag aldrig komma ifrån. Identitet hör ihop med ursprung men även med vilka influenser som jag själv inhämtat. Därför kan jag med stolthet säga att jag är så mycket mer än mitt ursprung. Jag är unik och är min egen kategori.