...

Jag skriver alltid här när jag mår som sämst, det är som att orden lättare kommer ut i skrift när jag känner att känslorna håller på att svämma över. Just nu känner jag mig verkligen som en dålig och tråkig människa. Jag har väl inte gjort något annorlunda eller märkvärdigt, men jag känner ändå mig värdelös. Jag tycker att jag alltid slänger ur mig dumma grejer som jag senare ångrar. Jag känner att jag stänger ute andra alldeles för fort, har jag fått en uppfattning om en människa som jag inte trivs med eller tycker om så avstår jag från att ha den människan i mitt liv. Detta får mig dock att känna mig ensam. Samtidigt vet jag att jag har en del människor runt mig som bryr sig om mig. Men ibland känns det inte. Och visst har alla känt så här ibland, jag vet att jag inte är ensam om den saken.

Oklarheter

Jag hade ett ganska tydligt syfte med det här inlägget, som jag nu glömt. Jag har den senaste tiden i alla fall haft funderingar på hur mycket man ska offra för andras skull och hur mycket man kan förvänta sig av andra. Samt hur svårt jag tycker det är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag vill snarare behandla folk på samma sätt som de behandlar mig. Så när andra inte hör av sig, och att det oftast bara är jag som hör av mig, så hamnar jag ofta i ett rätt dåligt beteende och skiter i att höra av mig till slut. Detta resulterar i att vi inte hörs på väldigt länge. Jag hade kunnat ändra detta, men min envishet försvårar för mig, jag vill på något vis att det ska vara rättvist, vilket är fullkomligt löjligt såklart. Detta gäller för både familj och vänner. 
 
På tal om familj, leder detta ämne in mig på ännu en tanke. Den största anledningen till att jag inte tar lika mycket kontakt med min familj är för att jag vet att de inte accepterar min livsstil. Jag har försökt att förklara och anpassa hur min livsstil ser ut för min omgivning för att mötas på mitten men har ändå bara mött motstånd och oförståelse. Ibland klandrar jag mig själv, jag undrar varför jag alltid haft en drivkraft som tar mig bortom det min pappa velat att jag ska bli och göra. Missförstå mig inte, jag är helhjärtat tacksam för allt han har gjort för mig, för alla uppoffringar han själv gjort för att jag skulle få de möjligheterna jag fått. Men ändå, kan jag inte acceptera alla hans önskningar. Jag undrar ofta varför jag inte bara kan ta den enkla vägen och göra som han och alla andra i släkten vill. Jag gjorde t.o.m det för 5 år sedan och se hur det gick. Jag kommer nog aldrig bli fullkomligt lycklig eller tillfredsställd med min situation för jag är rätt säker på att dessa två världar aldrig kommer att mötas. Då är frågan, hur mycket ska jag offra av det jag vill för att komma familjen närmare igen? Eller kommer det att räcka med att kompromissa? Jag tänker inte offra så pass mycket att det gör mig olycklig. Jag tänker inte ta den enkla vägen. Men den svåra vägen har tagit mig längre bort från familjen. Jag har t.o.m satt mig ner och pratat om detta med vissa i familjen, och bara bemötts av trångsynthet. Jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag skulle kunna testa igen och igen och helt enkelt inte ge upp, men frågan är hur dåligt jag kommer att fortsätta må då? 

En berättelse om ångest,

Hon letar efter ord att förklara vad som försiggår i hennes översvämmade tankar, bristen på förståelse för vad hon själv går igenom leder till att hon tiger. Hon håller inne alla ord, alla förklaringar och alla tecken som kan lugna den som förbryllat försöker förstå vad hon går igenom. Hon drar sig själv i håret av frustration, trycker in naglarna i hårbotten. Hon vill dra av sig håret, hon vill inte ha det kvar. Något måste av, något måste försvinna. Varför hon känner det hon gör, varför hon gör som hon gör, det kan hon inte förklara. Känslan av otillräcklighet växer sig fram, känslan av att hon inte duger, av att hon i egen hög person inte är tillräcklig. Något fattas i henne, något stort och obeskrivligt. Det enda som kommer ut är tårar, tårar som forsar som en flod fylld av vilda strömmar. Strömmar som inte går att stå emot. Hon förstår fortfarande inte varför hon känner som hon gör, nu håller hon andan, inte med mening utan på grund av det hårda trycket mot bröstet. Det känns som att någon trycker upp henne mot dörren hon sitter lutad mot, hon kan inte röra sig, inte andas. Hon håller sina armar kors över bröstet, som ett skydd mot den onda förtryckande känslan, men det hjälper inte. Hon spänner sina händer till knytnävar och får till slut till ett slag mot väggen. Vad skönt det kändes, tänker hon och får i samband med detta ut ett skrik. Ett skrik som ropar efter förståelse, det skriker efter en förklaring till den demon som förstör  hennes huvud och som helt plötsligt tagit över hennes kropp. Ingen förstår, inte ens hon själv. Hon gråter, skriker och kippar efter luft. Hjärtat slår trippla slag, det går inte att kontrollera. Hon känner att hjärtat ska slitas itu tillsammans med hennes stämband som inte längre orkar låta. Hon skriker efter att någon ska stanna, skaka liv i henne och säga att allt kommer ordna sig. Hon hatar sig själv för att hon inte kan försöka mer. Hon  förstår att hon måste ge en förklaring, att hon måste be om hjälp. Be med ord. Ord som är omöjliga att uttrycka. Ord som är förtryckta långt nere i själens innersta djup. Ord som ingen annan är menad att få höra, för hon behöver inte hjälp. Tror hon. Till slut får hon ut ett ord som leder till två och som leder till tre. Jag behöver kram, säger hon. Stanna, jag behöver en kram. Gå inte, jag behöver dig. Jag kan förklara allt, men snälla gå inte. Gå inte så fort jag visar den här sidan av mig själv. Mitt mörker behöver ditt ljus, och sedan lovar jag att se till att hålla det tänt själv. Jag behöver dig nu, bara för en sista gång. Hon faller ihop i hans armar. Hon kan fortfarande inte andas. Det är inte längre ilska och frustration hon känner. I kärleken känner hon en stor sorg svämma över henne. Tårarna rinner tyst ner, kroppen skakar. Hjärtat saktar ner sitt tempo och hon kan äntligen andas. Hon andas och andas.